Det känns som att jag borde skriva en hel uppsats nu, om mitt år, den jag har utvecklats till, det jag har upplevt, känslorna jag känner och har känt och tankarna jag tänker.
Jag har setat här ett bra tag, skrivit, suddat ut för att återigen skriva och sudda ut.
Jag brukar ha lätt med ord (när jag skriver) men idag går det inte, jag vet nog int ens själv vad jag känner.
Just nu: tomhet, för 20 minuter sen, ledsamhet, för 6 timmar sen, lycka.
Allt ändras i princip hela tiden och jag går omkring som ett känslomässigt vrak där jag ena stunden inser att jag ska lämna Sydney imorgon och har nära till tårar men där jag nästa stund tror att imorgon kommer vara precis som en vanlig tisdag, jag kommer prata med Matilda, gå till gymmet, titta på mitt älskade Packed to the Rafters och kanske ta en sväng förbi the mall.
Men imorgon kommer inte vara en vanlig tisdag, det kommer vara en känslomässigt jobbig dag samtidigt som jag vet att jag (på onsdag) kommer vara så fruktansvärt lycklig att vara i min familjs famn igen.
Jag kan seriöst inte beskriva vad jag känner, har aldrig haft så kluvna känslor i mitt liv tror jag.
Jag vet att det här inte är min sista gång i Australien och jag vet att det inte är "slutet" men för mig just nu så känns det som att det är det, det känns så slutgiltligt att sätta sig på planet och åka hem.

Min sista helg var i alla fall precis bara sådär jättebra, umgicks med de jag tycker mycket om och hade riktigt roligt.
Jag tror jag kan skriva bättre när jag fått smälta allt, när jag har varit hemma någon dag, fått träffat alla underbara, tror att det inte är förrän då jag kan sätta ord på det jag känner och på det fantastiska år jag haft.

Nästa gång jag skriver så är det från Polhemsgatan.

Hej så länge