Life in Paradise
Jag tror nog inte riktigt att ni förstår vilket paradis jag lever i, vet inte om jag själv ens gör det.
Idag var det strålande sol och varmt så Andy bestämde sig att ta en tur med motorcykeln och frågade om jag ville hänga på.
Med tanke på att jag älskar att åka motorcykel och brukade åka med pappa när han hade en så sa jag självklart ja.
Och gud va härligt det va!
Vi åkte mot Gosford, i lite mer än en timme åkte vi i full fart på motorvägen tills vi stannade på ett cafe med en massa andra bikers och åt en varsin paj och drack latte.
Frihetsskänslan av att åka motorcykeln var obesklivligt härlig och jag hade nästan glömt hur mycket jag faktiskt tycker om att åka.
Pappa du måste köpa en motorcykel igen.
På vägen hem åkte vi förbi alla beacher i Northern Beaches (där vi bor), Dee Why, Curl Curl, Queenscliff och Manly och det var fullsmockat med folk.
Familjer som satt och hade picknik, massor med surfare i vattnet och folk som sprang eller promenerade längs strandpromenaden.
Jag tror att de flesta, speciellt på Northern Beaches lever ett aktivkt liv där surfing, picknink på stranden, löpning, promenader med familjen är en del av vardagen och det är en utav sakerna jag gillar så mycket med den här delen av Sydney.
Det satt folk omgivna av vänner och tog en varsin öl samtidigt som de skrattar och vissa spelar gitarr.
Folk hade BBQ:s på sina balkonger med beach view över Manly beach och alla tar verkligen vara på livet, sina nära och kära och den lediga tid de har.
Kan man göra annat än att älska den typ av livsstil?
Efter rundturen längs med alla stränder åkte vi upp till North Head som ligger i Manly och jag tror att det är typ som ett reservat med världens vackraste utsikt.
Man ser allt, Chatswood, North Sydney och City och havet med alla segelbåtar gör utsikten bara bättre.
Det är dagar som den här som jag blir påmind om hur lyckligt lottad jag är och påminner mig om hur mycket jag tycker om Sydney.
Det är dagar som den här som tanken på att jag snart åker hem smärtar mig lite, dagar som denna gör att jag vill stanna.
Stanna i paradiset längre, lära mig surfa på riktigt, börja plugga och bara vara och fortsätta leva lite "Aussie style".
Men jag får vara glad att jag har dagar som denna, att jag har hela det här året som alltid kommer finnas kvar i mitt minne, att jag har nyvunna vänner för livet och är massor med erfarenheter rikare.
Och Sydney finns ju alltid kvar så förhoppningsvis kommer jag tillbaka snart.
Idag var det strålande sol och varmt så Andy bestämde sig att ta en tur med motorcykeln och frågade om jag ville hänga på.
Med tanke på att jag älskar att åka motorcykel och brukade åka med pappa när han hade en så sa jag självklart ja.
Och gud va härligt det va!
Vi åkte mot Gosford, i lite mer än en timme åkte vi i full fart på motorvägen tills vi stannade på ett cafe med en massa andra bikers och åt en varsin paj och drack latte.
Frihetsskänslan av att åka motorcykeln var obesklivligt härlig och jag hade nästan glömt hur mycket jag faktiskt tycker om att åka.
Pappa du måste köpa en motorcykel igen.
På vägen hem åkte vi förbi alla beacher i Northern Beaches (där vi bor), Dee Why, Curl Curl, Queenscliff och Manly och det var fullsmockat med folk.
Familjer som satt och hade picknik, massor med surfare i vattnet och folk som sprang eller promenerade längs strandpromenaden.
Jag tror att de flesta, speciellt på Northern Beaches lever ett aktivkt liv där surfing, picknink på stranden, löpning, promenader med familjen är en del av vardagen och det är en utav sakerna jag gillar så mycket med den här delen av Sydney.
Det satt folk omgivna av vänner och tog en varsin öl samtidigt som de skrattar och vissa spelar gitarr.
Folk hade BBQ:s på sina balkonger med beach view över Manly beach och alla tar verkligen vara på livet, sina nära och kära och den lediga tid de har.
Kan man göra annat än att älska den typ av livsstil?
Efter rundturen längs med alla stränder åkte vi upp till North Head som ligger i Manly och jag tror att det är typ som ett reservat med världens vackraste utsikt.
Man ser allt, Chatswood, North Sydney och City och havet med alla segelbåtar gör utsikten bara bättre.
Det är dagar som den här som jag blir påmind om hur lyckligt lottad jag är och påminner mig om hur mycket jag tycker om Sydney.
Det är dagar som den här som tanken på att jag snart åker hem smärtar mig lite, dagar som denna gör att jag vill stanna.
Stanna i paradiset längre, lära mig surfa på riktigt, börja plugga och bara vara och fortsätta leva lite "Aussie style".
Men jag får vara glad att jag har dagar som denna, att jag har hela det här året som alltid kommer finnas kvar i mitt minne, att jag har nyvunna vänner för livet och är massor med erfarenheter rikare.
Och Sydney finns ju alltid kvar så förhoppningsvis kommer jag tillbaka snart.
30 Juli
Fredagkvällen bjöd på utgång med min kära vän Matilda, som vanligt när vi går ut så är det alltid riktigt kul.
Vi mötte upp Matt och hans kompisar och dansade tills fötterna gjorde ont, fast vänta, mina fötter gjorde ju inte ont eftersom jag har apsköna och nya klackskor som jag äääääälskar.
Tur var väl det att jag köpte dem.
Sprang runt i Warringah Mall i torsdagskväll som en galning, tror jag va inne i alla skoaffärer som finns, och letade efter de "perfekta" skorna och tillslut, några minuter innan stängning, så hittade jag dem.
Naaaajs.
Hur som, en sovmorgon var precis vad jag behövde imorse och det fick jag faktiskt.
Vaknade av att Matilda ringde vid halv 11 och frågade när vi skulle till das Mall, så då passade jag på att gå upp och käka frukost och fräscha upp mig lite.
Fick skjuts ner av hela familjen Hansson till Warringah och sen mötte jag Matilda, vi gick runt där ett tag och jag köpte mig ett par nya träningsbyxor och ett par nya löparskor (ni vill inte veta hur äckligt äckliga mina skor är som jag har nu) och med tanke på att jag faktiskt ska springa Sydney Running Festival 2 dagar innan jag åker hem till Sverige så passar det ju bra med ett par nya dojjor.
Känns som att det kanske är dags att börja träna lite inför det.
Vad har jag gett mig in på?
Har i alla fall Natalya och Caz som jag ska springa tillsammans med så det blir nog bra, jag ska ta mig tusan ta mig från start till mållinjen.
Ta hand om er vänner och familj, snart ses vi!
Vi mötte upp Matt och hans kompisar och dansade tills fötterna gjorde ont, fast vänta, mina fötter gjorde ju inte ont eftersom jag har apsköna och nya klackskor som jag äääääälskar.
Tur var väl det att jag köpte dem.
Sprang runt i Warringah Mall i torsdagskväll som en galning, tror jag va inne i alla skoaffärer som finns, och letade efter de "perfekta" skorna och tillslut, några minuter innan stängning, så hittade jag dem.
Naaaajs.
Hur som, en sovmorgon var precis vad jag behövde imorse och det fick jag faktiskt.
Vaknade av att Matilda ringde vid halv 11 och frågade när vi skulle till das Mall, så då passade jag på att gå upp och käka frukost och fräscha upp mig lite.
Fick skjuts ner av hela familjen Hansson till Warringah och sen mötte jag Matilda, vi gick runt där ett tag och jag köpte mig ett par nya träningsbyxor och ett par nya löparskor (ni vill inte veta hur äckligt äckliga mina skor är som jag har nu) och med tanke på att jag faktiskt ska springa Sydney Running Festival 2 dagar innan jag åker hem till Sverige så passar det ju bra med ett par nya dojjor.
Känns som att det kanske är dags att börja träna lite inför det.
Vad har jag gett mig in på?
Har i alla fall Natalya och Caz som jag ska springa tillsammans med så det blir nog bra, jag ska ta mig tusan ta mig från start till mållinjen.
Ta hand om er vänner och familj, snart ses vi!
Homecoming
Och nu är det bestämt, datumet jag kommer hem på är (trummvirvel) den 21 september.
Det innebär alltså att jag lämnar kära Oz den 20 september på eftermiddagen.
Kan inte fatta att jag faktiskt har ett datum nu (på riktigt iaf) och att jag måste lämna landet just den 20:e.
Även fast hela jag är så himla glad över att jag ska få träffa alla nära och kära igen så är det fortfarande en del av mig som vill stanna.
Jag tror inte man riktigt förstår vad jag menar om man inte har varit med om något liknande själv.
Australien är lixom mitt andra hem, Gull och Klaus är, samma nu med Andy och Natalya och barnen.
Mina vänner här, allt.
De kommer att stanna här och jag kommer att åka hem och det är inte så att jag bara kan åka tillbaka över en dag, det kräver lite mer effert än så.
Men vill man något tillräckligt mycket så kan man och jag kommer helt klart komma tillbaka, såklart för att träffa alla igen men också för att resa mer.
Australien är så himla stort så det krävs både tid och pengar för att kunna se allt (det mesta i alla fall).
Nästa gång blir det Västkusten.
Men såklart så ser jag så mycket fram emot att träffa alla mina kära igen!
Ett år utan er, ni fattas, även om jag har det så himla bra, så är det klart att jag saknar er.
Annars flyter dagarna på.
Det som hänt i Norge är bara för hemskt och helt ofattbart att jag blir helt stum bara jag tänker på det.
Det är överallt på nyheterna och i tidningarna här också och många pratar om det.
Jag vet att sånt här händer mer än vad man tror men när det är Norge så blir det lite mer påtagligt.
Kan nog inte ens föreställa mig smärtan och chocken norska befolkningen är i nu.
Jag jobbar på förfullt och det blir en 40 timmar i veckan med jobb för min del vilket är mer än jag är van med men det är bra.
De senaste 2 dagarna har kassan inte fungerat så det har varit lite panik men vi har klarat oss igenom det.
Kommer inte hem förrän runt 8 ibland senare på kvällarna på grund av gym efter jobbet, så jag måste erkänna att jag är ganska trött men försöker få så mycket sömn som möjligt.
Helgerna försöker jag utnyttja till fullo, lite party, lite chilla på stan och lite sova länge på mornarna.
Annars går jag upp innan 6 varje dag, så att få sova lite längre 2 dagar i veckan är behövligt.
Också har min rygg börjat spöka igen . .
Blir så trött på den, har inte alls lika ont som förut men det är inte behagligt heller precis.
Well well, what to do, what to do.
Nu ska jag kila, see you later
Det innebär alltså att jag lämnar kära Oz den 20 september på eftermiddagen.
Kan inte fatta att jag faktiskt har ett datum nu (på riktigt iaf) och att jag måste lämna landet just den 20:e.
Även fast hela jag är så himla glad över att jag ska få träffa alla nära och kära igen så är det fortfarande en del av mig som vill stanna.
Jag tror inte man riktigt förstår vad jag menar om man inte har varit med om något liknande själv.
Australien är lixom mitt andra hem, Gull och Klaus är, samma nu med Andy och Natalya och barnen.
Mina vänner här, allt.
De kommer att stanna här och jag kommer att åka hem och det är inte så att jag bara kan åka tillbaka över en dag, det kräver lite mer effert än så.
Men vill man något tillräckligt mycket så kan man och jag kommer helt klart komma tillbaka, såklart för att träffa alla igen men också för att resa mer.
Australien är så himla stort så det krävs både tid och pengar för att kunna se allt (det mesta i alla fall).
Nästa gång blir det Västkusten.
Men såklart så ser jag så mycket fram emot att träffa alla mina kära igen!
Ett år utan er, ni fattas, även om jag har det så himla bra, så är det klart att jag saknar er.
Annars flyter dagarna på.
Det som hänt i Norge är bara för hemskt och helt ofattbart att jag blir helt stum bara jag tänker på det.
Det är överallt på nyheterna och i tidningarna här också och många pratar om det.
Jag vet att sånt här händer mer än vad man tror men när det är Norge så blir det lite mer påtagligt.
Kan nog inte ens föreställa mig smärtan och chocken norska befolkningen är i nu.
Jag jobbar på förfullt och det blir en 40 timmar i veckan med jobb för min del vilket är mer än jag är van med men det är bra.
De senaste 2 dagarna har kassan inte fungerat så det har varit lite panik men vi har klarat oss igenom det.
Kommer inte hem förrän runt 8 ibland senare på kvällarna på grund av gym efter jobbet, så jag måste erkänna att jag är ganska trött men försöker få så mycket sömn som möjligt.
Helgerna försöker jag utnyttja till fullo, lite party, lite chilla på stan och lite sova länge på mornarna.
Annars går jag upp innan 6 varje dag, så att få sova lite längre 2 dagar i veckan är behövligt.
Också har min rygg börjat spöka igen . .
Blir så trött på den, har inte alls lika ont som förut men det är inte behagligt heller precis.
Well well, what to do, what to do.
Nu ska jag kila, see you later
Nehe
Har har jag gatt och trott att jag kan stanna anda tills 30 september och kanske till och med eventuellt aka en svang till Singapore innan jag beger mig hem, tror ni det ar sa eller?
Nepp.
For det forsta galler bara min biljett ett ar vilket betyder att jag inte far aka nagonstans med den efter den 30 september, alltsa kan jag inte aka harifran den 30:e som jag tankt mig.
Angende Singapore sa gar min biljett inte ens igenom dar utan stannar bara i London och sen Stockholm, hejda Singapore, hade ju varit kul att fa spendera lite tid dar men sa blir inte fallet.
Plus att jag maste betala extra for att boka om min biljett, vilket det i forsig ar valdigt vart det, men anda.
Kul jul, gull och klaus kommer hem den 27:e och jag aker den 28:e, om det finns platser vill saga..
Varfor ska allt som har med mig att gora handa i sista minuten, MASTE lara mig det har om att vara ute i god tid.
Bra Pernilla, bra.
Puh
Säger bara, herrejäklar vad jag är slut i kroppen (intressepil i öagt? nån som hissar flaggan?) internskämt.
Men anledningen till att jag är slut i kroppen är för att jag hade en PT sesson idag på gymmet ochåterigen, herrejäklar vad jag är slut i kroppen.
På ett skönt sätt dock, var verkligen skitkul och både PT:n och jag pushade mig själv till mitt max vilket fick mig att inse att jag faktiskt klarar av mycket mer än vad jag själv tror.
Good on ya mate.
Igår fyllde pappa och farfar år och eftersom jag inte ha tod att sitta vid datorn då så blev det tyvärr inget grattisinlägg, men båda två fick ett grattissms.
Alltid något :)
Hoppas eran dag blev bra och inte allt för mycket jobb.
Pappa, jag såg tårtorna Sara hade gjort, jättefina!
Just för tillfället sitter jag på facebook, packar jag min väska och lyssnar på musik.
Anledningen till att jag packa min väska är för att jag ska flytta in hos Andy och Natalya nu mina 2 sista månader i Oz.
Gull och Klaus åker nämligen till Europa på lördag (och kommer hem 3 dagar innan jag åker hem) så under den tiden ska jag bo med familjen Hanson.
På tal om väskor så skickade Gull hem en väska full med grejen idag till kära Polhemsgatan, tar väl mellan 2-3 månader för den att komma fram men mamma och pappa, nu vet ni att den är på väg i alla fall.
Vilket faktiskt betyder att jag snart också är på väg.
Men helt ärligt så vet jag inte riktigt om jag vill börja tänka på det riktigt än, på ett sätt känns det som att jag inte alls är redo för att komma hem men jag vet inte om jag borde säga det högt.
Ibland funderar jag, eller egentligen funderar jag ganska ofta på om jag skulle stanna, hitta mig en utbildning och börja plugga men borde kanske komma hem en stund emellan först?
Men anledningen till att jag är slut i kroppen är för att jag hade en PT sesson idag på gymmet ochåterigen, herrejäklar vad jag är slut i kroppen.
På ett skönt sätt dock, var verkligen skitkul och både PT:n och jag pushade mig själv till mitt max vilket fick mig att inse att jag faktiskt klarar av mycket mer än vad jag själv tror.
Good on ya mate.
Igår fyllde pappa och farfar år och eftersom jag inte ha tod att sitta vid datorn då så blev det tyvärr inget grattisinlägg, men båda två fick ett grattissms.
Alltid något :)
Hoppas eran dag blev bra och inte allt för mycket jobb.
Pappa, jag såg tårtorna Sara hade gjort, jättefina!
Just för tillfället sitter jag på facebook, packar jag min väska och lyssnar på musik.
Anledningen till att jag packa min väska är för att jag ska flytta in hos Andy och Natalya nu mina 2 sista månader i Oz.
Gull och Klaus åker nämligen till Europa på lördag (och kommer hem 3 dagar innan jag åker hem) så under den tiden ska jag bo med familjen Hanson.
På tal om väskor så skickade Gull hem en väska full med grejen idag till kära Polhemsgatan, tar väl mellan 2-3 månader för den att komma fram men mamma och pappa, nu vet ni att den är på väg i alla fall.
Vilket faktiskt betyder att jag snart också är på väg.
Men helt ärligt så vet jag inte riktigt om jag vill börja tänka på det riktigt än, på ett sätt känns det som att jag inte alls är redo för att komma hem men jag vet inte om jag borde säga det högt.
Ibland funderar jag, eller egentligen funderar jag ganska ofta på om jag skulle stanna, hitta mig en utbildning och börja plugga men borde kanske komma hem en stund emellan först?
Give me a lift please?
Jag tror att jag har mening "can someone please give me a lift?" inprintat i min panna eller natt for pa mindre an 2 veckor har tre personer stannat med sina bilar och fragat om jag vill ha lift.
En stannade nar jag stod och vantade pa bussen pa vag hem fran gymmet, hon var en mamma som tyckte att det skulle kannas laskigt om hennes eget barn var ute sjalv och gick nar det var morkt ute.
Den andra var en taxichauffor som stannade en dag nar jag stod och vantade pa bussen for att aka till Warringah Mall och den tredje var nu idag nar jag var pa vag till gymmet.
Da stannade den en kille med sin bil som ocksa skulle till Vrigin och fragade om jag inte vill ha skjuts istallet.
Hahah alltsa var ar oddsen?
Lite knappt att det har varit 3 stycken som fragat pa mindre an 2 veckor.
Hejhopp, nu ska jag branna kalorier i en timme!
Och ikvall blir det forhoppningsvis lite Opera i Operahuset, najs prajs.
Tjohej
Till Linda som skrev (ar det kusin Linda eller nagon annan Linda?).
Jag skulle hur som helst verkligen kunna tanka mig att jobba med det, hur har du fatt de kontakterna och vart ar jobbet, i Sala?
Har inte sa mycket annat att saga an det faktiskt, hej sa lange.
Annu en vecka
Tror att det var narmare en vecka sen jag skrev sist och sen dess har jag hunnit jobba, jobbat lite till.
Traffat Matilda och Emil i helgen, partat och sett min forsta Ruby league match live.
I sondags hade vi en slappdag efter partykvallen i lorddags, tror vi sov till halv 12 och runt 1 akte Emil hem till sig och vi foljde med honom en bit pa vagen.
Nar vi kom till Brookvale sa var det massa folk och bilar sa da bestamde jag och Matilda oss for att sa dar helt spontant ga och se en Rugby match.
Det var Manly Sea Eagles (hemmalaget) mot The Rabbathos och manly vann.
Eftersom varken jag eller Matilda vet sa mycket om Rugby sa forstod vi inte sa mycket utav alla regler och sant utan vi hejade pa och stojade nar alla andra Manly fans gjorde det.
Det var nastan 20 000 askadare pa matchen som sandes live och dagen efter pa jobbet pratade de jattemycket om just den matchen vi sag.
Tydligen ar Manly ett utav 3 lag som har chans att vinna hela Rugby League sa det var en ganska stor match vi sag, utan att ens ha en aning om det.
Aven fast vi inte forstod mycket av sjalva spelet sa var kanslan att vara dar sa himla underbar, visst var det lite kallt men det var anda riktigt haftigt.
Jag ar glad att vi gick, annu en sak att bocka av fran listan.
What else? Jag har jobbat.
Det ar typ det mitt liv bestar av just nu, jobb, gym och vanner pa helgerna.
Idag kom det fram att Arianna (hon har jobbat pa Lobby typ 6 manader) ska sluta och jobbat sista dagen nasta fredag samtidigt som en annan tjej som borjade samtidigt som jag ocksa ska sluta for att hon inte har pengar att stanna i Oz.
Hon jobbar sin sista dag pa onsdag nasta vecka vilket lamnar oss andra lite i sticket, och vi alla kommer behova jobba annu mer tills de har hittat nagra nya.
Sa nu blir det antagligen 5 heldagar for mig i veckan istallet for 3 heldagar och tva halvdagar men det ska jag val klara av.
Igar var det Harry Potter premiar har i Oz och jag och Matilda var saklart dar.
Ska inte saga nagot eftersom det finns folk som inte sett den men Harry Potter kommer alltid vara Harry Potter for mig och det kanns lite trakigt att det ar slut.
Hur som, jag sov tva timmar i natt eftersom premiaren var vid midnatt. Kom hem halv 4 och gick upp straxt innan 6 och akte ivag till jobbet.
Nu sitter jag pa gymmet och har precis gymmat klart och kanner hur trottheten verkligen borjar komma mer och mer.
Blir en tidigt kvall for mig ikvall, garanterat!
Tiden gar sa himla fort och innan jag vet ordet av kommer mina tva sista manader av min vistelse i Australien (for den har gangen) vara borta och jag kommer vara hemma.
Samtidigt som jag langtar hem till alla sa forsoker jag att inte tanka pa att ja bara har tva manader kvar, tva manader kvar av ett helt ar som inte kunde blivit battre.
Ett ar som fatt mig att vaxa som person, ett ar som lart mig sa mycket om mig sjalv och om livet och ett ar som har blivit min vardag.
Innan jag vet ordet av kommer jag behova "skaffa mig" en ny vardag hemma, nytt jobb och allt.
Som tur ar finns ju vanner och familj dar men jag ar verkligen kluven infor hemgangen.
Kan inte riktigt satta ord pa mina kanslor for dem andras fran dag till dag.
Finns lite saker jag skulle vilja gora innan jag aker hem, typ som att ga pa Operan och lite sant och forhoppningsvis blir det av snart.
Kan in
Harry Potter and the Deathly Hallows part 2
Helvete Lars Olooooof!
Nu blir jag arg på mig själv, under alla år, sedan 2001 har jag gått på premiären av Harry Potter.
Oavsett tid och dag har jag varit där, alltid med Linda och Sara (förutom nu på första delen av HP) men nu finns det inga platser kvar på premiär premiären.
Hepp, och för er nu som tycker att Harry Potter är en fjant och inte bryr sig ett skit så behöver ni ju inte förtsätta läsa men för mig som bryr mig och som av, kanske mest princip sak?, alltid har gått på pemiär premiären är det en stor grej.
När jag gick på första delen av HP and the Dealthy Hallows så var inte ens hela biografen full, den var kanske fylld till tre fjärdedelar, om ens det, eftersom biografen var så jääääävla stor.
Men nu, bara för att jäklas så ska det ju såklart vara fullbokat.
Man bha a men tack då.
Men hur som, och nu tycker ni väl att jag är ännu töntigare, så startar en andra "omgång" av Harry and "the gang" 20 minuter efter premiär premiären och gissa vilka som har biljetter till den?
Jo, jag och Matilda!
Det enda som är, är att jag ska upp med tuppen dagen efter, fast egentligen är det ju samma dag, eftersom jag ska jobba.
Bion lär väl inte sluta förrän runt 2-halv 3 och vi kommer ju inte vara i säng förrän vid 3 och sen ska jag upp vid 6 (ev tidigare eftersom jag åker från Matilda) för att ta mig till jobbet.
Men det är onsdag vilket innebär att jag bara jobbar halvdag, så efter det ska jag bannemig hem och sova.
Så nu är min tisdag/onsdag planerad in i sista detalj, det kommer bli awesome (även fast jag inte får se premiär premiären) och jag ser fram emot så mycket att jag nästan storknar!
Wiiiiiiiie
Nu blir jag arg på mig själv, under alla år, sedan 2001 har jag gått på premiären av Harry Potter.
Oavsett tid och dag har jag varit där, alltid med Linda och Sara (förutom nu på första delen av HP) men nu finns det inga platser kvar på premiär premiären.
Hepp, och för er nu som tycker att Harry Potter är en fjant och inte bryr sig ett skit så behöver ni ju inte förtsätta läsa men för mig som bryr mig och som av, kanske mest princip sak?, alltid har gått på pemiär premiären är det en stor grej.
När jag gick på första delen av HP and the Dealthy Hallows så var inte ens hela biografen full, den var kanske fylld till tre fjärdedelar, om ens det, eftersom biografen var så jääääävla stor.
Men nu, bara för att jäklas så ska det ju såklart vara fullbokat.
Man bha a men tack då.
Men hur som, och nu tycker ni väl att jag är ännu töntigare, så startar en andra "omgång" av Harry and "the gang" 20 minuter efter premiär premiären och gissa vilka som har biljetter till den?
Jo, jag och Matilda!
Det enda som är, är att jag ska upp med tuppen dagen efter, fast egentligen är det ju samma dag, eftersom jag ska jobba.
Bion lär väl inte sluta förrän runt 2-halv 3 och vi kommer ju inte vara i säng förrän vid 3 och sen ska jag upp vid 6 (ev tidigare eftersom jag åker från Matilda) för att ta mig till jobbet.
Men det är onsdag vilket innebär att jag bara jobbar halvdag, så efter det ska jag bannemig hem och sova.
Så nu är min tisdag/onsdag planerad in i sista detalj, det kommer bli awesome (även fast jag inte får se premiär premiären) och jag ser fram emot så mycket att jag nästan storknar!
Wiiiiiiiie
Hemska drömmar
Här om natten drömde jag att jag var hemma, att jag gick längs med Salas gator och satt hemma i soffan och kollade på tv.
Jag drömde att jag kramade om min familj, mina vänner.
Men på något sätt var det som att jag inte var närvarande, som att jag var där fast ingen egentligen visste vem jag var.
Jag var som en människa de inte kände, en främling i mitt eget hem.
Det var som om jag var utanför min egen kropp, såg mig själv stå och skrika "Men det är jag, Pernilla. Ni kommer väl ihåg mig?!".
Men ingen response, inte ens en litet ryck med axlarna.
Alla var bara helt neutrala.
Vid middagen satt vi alla och åt men det var som jag inte ens var där, som om jag var genomskinlig luft som ingen såg.
Och hur mycket jag än skrek var det ingen som hörde, ingen som såg mig, ingen som brydde sig.
Det var som om hela det här året borta från allt därhemma hade suddat ut den jag var, den jag är, och tagit bort mig för gott.
Som om alla mina minnen från min uppväxt hade suddats ut i alla andras huvuden och bara lämnats kvar i mitt.
Vad betyder det?
Är jag "rädd" för att komma hem?
Rädd för att vänner och familj har blivit som främlingar för varandra bara under ett år?
Vet inte riktigt hur jag ska tolka min dröm men jag hoppas jag slipper drömma en liknande igen för det är inte så kul att se sig själv bli bortsuddad från andras liv.
Jag drömde att jag kramade om min familj, mina vänner.
Men på något sätt var det som att jag inte var närvarande, som att jag var där fast ingen egentligen visste vem jag var.
Jag var som en människa de inte kände, en främling i mitt eget hem.
Det var som om jag var utanför min egen kropp, såg mig själv stå och skrika "Men det är jag, Pernilla. Ni kommer väl ihåg mig?!".
Men ingen response, inte ens en litet ryck med axlarna.
Alla var bara helt neutrala.
Vid middagen satt vi alla och åt men det var som jag inte ens var där, som om jag var genomskinlig luft som ingen såg.
Och hur mycket jag än skrek var det ingen som hörde, ingen som såg mig, ingen som brydde sig.
Det var som om hela det här året borta från allt därhemma hade suddat ut den jag var, den jag är, och tagit bort mig för gott.
Som om alla mina minnen från min uppväxt hade suddats ut i alla andras huvuden och bara lämnats kvar i mitt.
Vad betyder det?
Är jag "rädd" för att komma hem?
Rädd för att vänner och familj har blivit som främlingar för varandra bara under ett år?
Vet inte riktigt hur jag ska tolka min dröm men jag hoppas jag slipper drömma en liknande igen för det är inte så kul att se sig själv bli bortsuddad från andras liv.
