Vad är det med mig och bussar?
Gör jag inte bort mig genom att inte veta vart jag ska av och ge en sämst vägbeskrivning så gör jag bort mig på annat vis, till exempel på så vis som rubriken lyder.
Troslös på bussen.
Aha vadå, gjorde hon en Britney (Paris.. you name it, finns ganska många som kört troslöst) och lämnade trosorna hemma för att sen spatsera och bli fotat på bild med "hela fadderuttan" helt synlig?
Nej.
Jag satte på mig trosorna (denna morgon bikinitrosor, vilket visade sig vara ett Big Mistake), precis som jag gör varje morgon och jag satte på mig min klänning och begav mig till the Mall.
Sätter mig på bussen, lyssnar på musik i min Ipod och trycker på stoppknappen när vi är framme där jag ska av, med andra ord, en helt vanligbusstur.
Enda fram tills den delen då jag ska gå av bussen.
När jag ska av gå bussen, som förövrigt är full med folk, så reser jag mig upp och börjar gå (logiskt?).
Samtidigt som jag tar mina första små steg så känner jag att något inte står rätt till, jag känner att det någonting som sakta åker ner för mina ben.
Alltså verkligen åker ner till fötterna.
Tittar ner och ser att det är mina trosor som ligger slingrade runt fortlederna på mig.
Heh va fan gör jag nu?
Jo, jag drog upp dom snabbt som fan, hoppades på att ingen såg (vilket nog inte är så troligt) och försöker skymma mitt knallröda face.
Springer av bussen, så gott det går i alla fall med trosorna hängades längs knäna och sätter mig vid närmaste bänk som som tur var var placerad precis utanför bussen.
Drar på mig solglasögonen och hoppas på att bussen snabbt ska åka iväg.
Tror ni den gör det eller?
Inte riktigt.
Det kanske bara handlade om 2 minuter men det kändes som en evighet, jag kände allas blickar, allas skratt och jag höll på att dö.
Så där satt jag med trosorna fortfarande hängades ner lite halvt och med massor med folk i bussen som kollade på mig.
Vad gör man, vinkar och leker kändis?
Nej, jag ville bara gräva ner mig i ett stort hål och aldrig komma upp.

Efter en stund åker bussen iväg i alla fall och jag är lämnad kvar på bänken, struggling med mina bikinitrosor som inte alls ville hamna på plats.
Hade det varit på ett enskilt ställe hade jag ju bara kunnat dragit upp klänningen och knytit mina förbaskade trosor hur lätt som helst, men nu råkar det ju såklart vara så att jag gick av på en utav de mest trafikerade vägarna här omkring, så därför var det ju lixom både folk och bilar överallt.
Yey!
(Och hade jag haft vanliga trosor hade de ju för det första aldrig åkte ner men om de mot förmodan skulle gjort det hade jag ju bara kunnat dragit upp dem igen).
Sitter där en stund och försöker se oberörd ut, funderar på om jag ska ta av mig trosorna helt eller bara försöka gå normalt in till närmaste toalett (som var typ minst 300 meter därifrån).
Inombords har jag en aning panik samtidigt som jag faktiskt skrattar lite smått åt hela händelsen.
Så typiskt att det ska hända mig.
Efter några minuter kommer en tjej som ser snäll ut och sätter sig precis bredvid mig, så jag frågar henne om hon skulle kunna hjälpa mig.
Inte med att knyta trosorna utan hjälpa mig att skymma sikten så folk inte skulle se så himla mycket när jag skulle försöka knyta trosorna.
Hon tittar lite förskräckt på mig, jag menar hur ofta får man en sån fråga av en random person på gatan?
Men hon hjälper mig i alla fall och efter mycket om och med (eftersom jag ville försöka vara så diskret som möjligt, var ju som sagt omringad av massa folk) så lyckas jag knyta mina bikinitrosor.
Jag tackar så hjärtligt och beger mig snabbt därifrån.
In på närmaste toaletten och knyter om dem igen, dubbelknut bara för att vara på säkra sidan.

Seriöst, sånt här händer bara mig.