För några dagar sen drabbades Christchurch i Nya Zeeland av en jordbävning.
Hus, kyrkor, vägar, i princip allt i Christchurch blev förstört och människor begravda under massorna av rivna byggnader.
Såg på nyheterna nyss att drygt 150 personer har dött hittills and more to come.
En tjej från mitt basketlag kommer ifrån Christchurch och hennes föräldrar hus, hennes syster hus och hennes mormor och morfar hus har alla blivit totalförstörda på grund av jordbävningen.
Som tur var har de alla sina liv i behåll.
150 personer, tänk om det var 150 personer ifrån Västmanland, Sala, nog skulle man garanterat känna eller i alla fall veta vilka många utav de personerna som dött är.
Hemska tanke.
Känns så kontigt att se på nyheterna hur folk springer för deras liv för att fly undan byggnader som kollapsar.
Man har sett det förut men det har aldrig varit så pass nära en, det har aldrig påverkat mig eller folk i min närhet förut, att det gör det nu, gör det hela "mer verkligt".

Floods i Queensland, Cyclones i Carins (också queensland) och nu jordbävningar i Nya Zeeland.
Allt verkar hända på samma gång, familjer förlorar sina hem, sina ägodelar, minnen som inte kan ersättas, boskap blir förstörda vilket innebär att skörderna (bananodling osv) inte kan producera så mycket som de brukar.
Folk förlorar sina jobb.
De påverkar så många.
Att återuppbygga Christchurch ska tydligen kosta 7 Billion dollars (gångra det med 7 för att få det i kronor), vart får man såna pengar ifrån, och hur länge ska folk behöva gå omkring utan sina hem och samtidigt ta i tu med en eventuell förlust av en familjemedlem eller vän, hur klarar man sig igenom något sånt?

Jag känner mig så hjälplös här där jag sitter, det är inte så längt ifrån Sydney men ändå har vi inte påverkats någonting alls.
Mina tankar går i alla fall till alla de som drabbats av naturkatastroferna som inträffat den ena efter den andra nu på senaste tiden.