Jag kom hit för att resa, se nya saker, leva ett annat liv än det jag är van med hemma, träffa nya människor, lära mig mer om mig själv och bara leva livet.

Sen jag kom hit har jag fått ett annat perspektiv på saker och ting, lärt mig leva i entt nytt land med ny kultur, med ett "främmande" språk, fått träffat en hel del underbara (men även vissa skumma) människor, jobbat, festat, tränat, jobbat lite till, tränat lite till och festat lite till.
Att ha tagit steget att ens åka hit ser jag som en stor vinst, det tog mycket mod även om jag nog försökte låtsas som att det var en piece of cake.
Men jag åkte, jag vågade faktiskt och nu har jag lyckats fått mig en vardag här, både på egen hand men också med hjälp av Gull och Klaus, jobbet, Andy och Natalya som alla hjälpte mig på traven i början med att träffa folk, få se saker runt om i Sydney och få mig att känna mig som hemma.
Sen kom pappa hit och vi åkte till Cairns och hade det så himla bra och det gav mig lite blodad tand till att fortsätta resa och nu när jag är utan jobb (fast jag fick veta häromdagen att Giovanni och Danny ville ha mig tillbaka på Pilu) så är det ju egentligen den perfekta tiden att resa.
Vad som gör det ännu mer perfekt är att Therese och en kompis till henne ska starta en 46 dagars lång trip nu på torsdag och jag är mer än välkommen att följa med.
Har suttit och läst igenom deras "reseplan" och allt låter verkligen hur bra som helst, Melbourne, Cairns och sen resa med av/på buss från Cairns tillbaka till Sydney med stopp i Whitsundays, Brisbane, Baron Bay, Surfers Paradise och massa fler ställen.
Vem skulle inte vilja göra en sån resa lixom?
Så vad stoppar mig?
Rädlsa.
Rädlsa för att börja om på nytt igen, rädlsa för att inte ha den här tryggheten som jag fått i Sydney och tanken på att spendera 46 dagar utan en endaste inkomstkälla är inte heller så locknande.
Rädlsa för att inte veta hur morgondagen kommer se ut (det låter töntigt jag vet)..
Men ska jag verkligen låta min feghet stoppa mig från att göra min livsresa, från att äntligen på resa runt precis som jag sa att jag skulle?
Den lättaste utvägen skulle vara att svara ja på den frågan men som jag skulle ångra mig om jag inte åkte.
Då är vi där igen, ge sig ut på okänd mark, vara på resande fot, få en helt annan vardag än vad jag är van med men den här gången kan jag inte bara koppla på min "piece of cake attityd" och jag vet inte varför.
Jag vet ju att det kommer bli en resa jag kommer minnas för resten av mitt liv, och visst jag kanske kommer tillbaka men vem vet hur många år det tar tills dess?
Och att ha Therese och hennes vän vid min sida gör det hela ännu bättre, då har vi varandra att luta oss tillbaka mot.

Innerstinne vet jag redan vad svaret är och jag har nog vetat det ett bra tag också, jag vill det här.
Så det jag egentligen borde göra är att bara "tuta och köra", leva en dag  taget och bara njuta.
Det här är mitt år., mitt år att se saker, mitt år att leva till fullo, mitt år att skaffa erfarenheter/upplevelser/minnen som jag kan tänka tillbaka och le åt i resten av mitt liv.
Tänk att skrivande skulle vara så bra för att lätta lite på alla tankar som fladdrar runt i huvudet på en, som terapi typ.
Det här är mitt år.