Nar jag for flera ar sedan bestamde mig for att jag skulle aka till Australien vid en senare tidpunkt i mitt liv tankte jag hela tiden att "det ligger langt fram i tiden".
Det gjorde det, men dagarna gick och blev till ar, ar av forvantning, langtan och gladje.
Inte nagon gang under dessa ar tankte jag pa kanslan av att aka ifran mina vanner och min familj.
Inte nagon gang tankte jag pa tararna jag skulle grata nar jag lamnade de jag alskade bakom mig och begav mig ut pa nya aventyr, mina aventyr.

I tisdags fick jag uppleva den kanslan, jag fick grata de dar tararna.
Att lamna min familj pa Arlanda var bland de svaraste jag gjort.
Att gratandes tvinga mig sjalv att vanda ryggen till och lamna deras trygga famnar och ga darifron var nastintill omojligt.
Aldrig trodde jag, nar jag for flera ar sedan borjade dromma om Australien, att jag skulle vilja vanda tillbaka nar jag val stod pa Arlanda, aka hem, gosa ner mig i soffan, var soffa och aldrig ens tanka tanken pa Aussie igen.
men varenda en utav de tankarna flog igenom mitt huvud medan jag tvingade mig sjalv ga igenom gaten och bort i fran mamma, pappa och Salma.

Men jag lyckades.
Och nar mina tarar var slut fylldes jag av en varm kansla i kroppen.
En kansla av forvantan, langtan och gladje.
Forvantan over det som ligger framfor mig, langtan over att fa uppleva en annan del av varlden, att fa lara mig om mig sjalv.
Gladje kande jag over vetskapen om att jag har underbara manniskor i min omgivning, som alskar mig och som jag alskar minst lika mycket tillbaka.

Och det var da jag insag att det har aret kommer ga fort.
For vi sager inte hejda, vi sager pa aterseende!