Saknad

okej, jag får ju erkänna att jag inte alls bloggar lika flitigt längre och faktiskt så är det lite tråkigt men med tanke på att min dator har pajat och jag numera sitter vid mammas så fort jag behöver internet så blir det lixom inte att jag tar mig "friheten" att uppdatera.
Synd, för jag saknar faktiskt bloggen men jag ska iaf ta mig i kragen och börja spara till en Mac så när jag väl köpt den kanske jag kan lova bättre updates.

Hur som helst så satt jag och läste min vän Matildas blogg och fick en klump i magen, en klump av saknad.
En klump för att jag saknar min bästa vän så att det vekligen är smärtsamt ibland, en klump för att jag saknar Sydney så djävulskt mycket och en klump för det härliga livet jag levde där och alla möjligheter landet/staden bar med sig.
Jag trodde verkligen inte att man kunde sakna något så mycket, speciellt inte ett land (fast när jag tänker efter så är det ju inte landet och staden jag saknar mest utan människorna som bodde i den och som jag lärde känna), jag saknar Gull och Klaus och Andy och Natalya och deras fantastiska barn.
Annalise som nyss fyllt 9, det känns så konstigt att inte vara där.
Jag saknar Matt, jag saknar stränderna, jag saknar mitt gamla jobb och mina jobbarkompisar, jag saknar solen, jag saknar the Shoreclub, jag saknar det pulserande nattlivet inne i City, jag saknar mina och Matildas bakisdagar, jag saknar Manly, jag saknar spontaniteten med att en dag bara gå och se en Rugbymatch med 23 ooo åskådare, helt ärligt så saknar jag det mesta.
Varför gör jag det?

Jag har det bra här hemma, jag har jobb och några andra jobbmöjligheter inom fitness (som jag verkligen tycker är kul och intressant), jag har en plan inför vad som ska hända om ett år, jag har mina vänner här och min familj och jag trivs verkligen bra men ändå är det något som fattas mig.
Jag vill inte låta deppig (och jag är inte deppig för jag har det verkligen kanon här hemma och ser fram emot en jul med mina nära och kära på den här sidan av jorden) men jag hoppas ändå att ni kan förstå vad jag menar?

Sydney har en helt annan livsstil och självklart så ska jag inte haka upp mig på att det är just Sydney som gör att allt blir bra, för jag menar, det blir ju vad man gör det till.
Men allt man gör i mitt "andra hemland" känns så naturligt och spontant, gå och surfa en lördag eller bara gå ner på stranden efter jobbet.
Gå och träna, strosa runt bara leva livet.
Här, speciellt nu när det är vinter så märks det verkligen att folk "boar" in sig och håller sig för sig själva.
Om det är typiskt Sverige det vet jag inte, men tycker ni inte att folk ändå är väldigt mycket "i sin egen lilla bubbla" här, man pratar inte med främligar, man kan inte ge ett leende till nån på bussen eller skämta till det om man råkar hamna i en pinsam situation, nu hårddrar jag det och det hoppas jag ni förstår, men ni kanske också get my point?

Snälla ni, om det finns några av er kvar, muntra upp mig med fina ord om Sverige :)

Matilda jag längtar tills du kommer hem <3